Jag satt precis och tänkte på att jag måste vara den mest oförberedda aupairen. Idag är det en månad kvar tills jag åker och den här tiden då har jag precis lyft från München till Newark. Det känns helt jävla crazy, jag är helt skakis. Har ju inte fattat det innan men nu ska jag verkligen åka.

Men en månad kvar och hoppsanhejsan, skulle man ha ett visum? ett personbevis(välkommen till Skatteverket, du placeras nu som nummer 73 i kön, tack för att du väntar) o en tid vid ambassaden, vilket inte är det lättaste att få.

Ehm, nu läste jag att det är nåt projekt jag tydligen ska göra också, frågeteckenfrågetecken??!!

Men flygbiljetterna är bokade och kommer åka tillsammans med fyra andra tjejer från Arlanda.

Jag säger som på studenten:

Upptäckte att det visst va hur mycket som helst man skulle behöva skriva om när man ska vara aupair och speciellt när man ska vara borta ett år. Har läst lite bloggar av personer som ska vara borta samtidigt som mig, vilka har tusen frågor och funderingar dom delar med sig av. I mitt fall har jag ju inte riktigt fattat själv att jag ska åka och vad allt innebär så jag låter bli än så länge. Jag vet ju inte ens vad det är jag funderar över så varför fråga?!

Jag vill nog vara vuxen ändå, men man kanske kunde få välja om man vill vara ett barn ibland. Allting händer så fort nu och det känns som att allt händer samtidigt. Jag har inte riktigt tid att tänka efter utan gör det bara. Ibland kan det vara skönt, ibland kan det vara mindre bra. Att jag ens skriver såhär tyder väl på något, nu är jag trötter. Har ont i fötterna o är slut i huvet.